Familjen sover när jag och Ester smyger iväg på vår morgonpromenad. Det är alldeles vindstilla och tyst, daggen dröjer sig fortfarande kvar bland växtligheten och luften är så där fuktig att den bäddar in trädgården i ett mjukt filter och väcker doften av blöt jord till liv.

Som så ofta stannar jag till vid daggkåpans blad, förundras över daggen som frusit och skapat ett konstnärligt mönster.

När jag går vidare överraskas jag av honungsrosen som bestämt sig för att blomma om. Min uppmärksamhet hamnar på dess söta knoppar och jag funderar en stund på om jag ska knipsa av dem, ta in dem i värmen, skydda dem från kylan?

Ester väcker mig ur mina tankar och vill skynda vidare, ut i skogen! Vi lämnar trädgården, ett sista foto bara…

Hon är rolig min lilla Ester, flera gånger stannar jag till och letar efter henne!!! Borta?!? Nejdå bara kamouflerad i höstens färger. Tur hon har koll på mig, följer mig som en skugga.

Vi vänder hemåt för att läsa morgontidning och dricka honungste, som jag hoppas ska mota bort den antågande förkylningen

Vid trapporna under portalen fastnar jag med håret i humlen. Först irriterar det mig, men sen tänkte jag att så bra, den hjälper mig att borsta mina lockar… Ha en härlig lördag alla ni som följt mig på morgonpromendaden.

.